Anorexi

Att leva med sin dotters anorexi

För några år sedan fick Saras dotter Johanna ätstörning och anorexi. Johanna skulle precis fylla 15 år när Sara började ana att något inte var som det var. För Dintonåring berättar Sara hur det var att leva med ett anorektiskt barn där sjukdomssymtomen tar över allt i tillvaron, både för sin älskade dotter och familjen.

När det började

Johanna skulle börja 7an efter sommaren och Sara hade inte ett ont anande att nästkommande år skulle bli ett år som skulle förändra stora delar av hennes, familjens och hennes dotters liv.

”Jag förstod egentligen först när hösten kom, det tog lång tid att förstå. Man blir medberoende och normaliserar något som inte är normalt. Johanna var hemma mer och mer och sökte mycket kontakt med mig. Vi tog långa promenader och pratade mycket om mat och motion. Jag kunde tycka att Johanna var så klok i det hon sa och svalde till en början allt utan att förstå att det gått överstyr”.

Sara sökte läkare på Vårdcentralen när hon tyckte att hon inte nådde Johanna längre, och när hon började förstå. Då hade Johanna plockat bort kolhydrater, börjat med GI-metoden, tog senare bort proteiner och skalade och skalade tills det bara var en fjärdedels äpple kvar. Tillslut drack hon nästan inte något heller.

”En mamma i Johannas tidigare klass ringde mig för att varna om att hon trodde något var fel. Hon hade inte sett henne på hela sommaren och såg nu att något inte stod rätt till. Det tog jag till mig, saker jag innerst inne känt på mig hade ändå legat och grott i bakhuvudet på mig.”

Sökte hjälp hos husläkaren

Sara och Johanna sökte först hjälp hos husläkaren. Sara är skeptisk till öppenvården när det gäller att förstå och att ta anorexi på allvar.

”Av husläkaren fick Johanna höra att hon kunde fortsätta att äta som hon gjorde ett tag till utan att något händer, och att säga så till en anorektiker är som att tala om att det du gör är inte något fel! Jag fick dessutom höra att anorexi är ett symtom som uppstår av dominanta mödrar.

Det är egentligen den enda gången jag har känt mig dömd av någon under den här tiden. Den kontakten avbröt jag. Jag tog reda på alternativ hjälp och ringde Centrum för ätstörningar”.

Före- och efter förhållningssätt

Sara har ett före- och efter förhållningssätt. ”Före anorexi-tiden tänkte jag att om något händer, så ringer jag någon och får hjälp, medan nu efter anorexi-tiden förstår jag att om något händer så måste jag själv göra något åt det. Ingen annan gör något åt mig!”

På centrum för ätstörningar fanns då ett kvinnligt mobilt team som åkte runt till flera anorektiker. De kom hem till familjerna och gav stöd i hur, när och vad som skulle ätas. De hjälpte till med matscheman och gav handfasta råd. ”Det var som att ha ett litet barn igen, och jag fick sätta ramarna.

När Johanna blev medbjuden på fest med kompisarna, som för övrigt var helt fantastiska, fick jag säga att jag hämtar dig klockan åtta och du får inte äta godis. Om Johanna åt godis blev konsekvenserna för stora efteråt. Om hon åt godis så visste jag att hon skulle få betala ett högt pris dagarna efter, och det fick inte ske! Det fanns inte utrymme för det! Allt var tvunget att vara förutbestämt på grund av det dagliga intaget.”

Sara blev sjukskriven

För Sara var det som att ha ett litet spädbarn igen som hon var med dygnet runt. Hon sov med Johanna, åt med Johanna och när Sara skulle på toaletten så berättade hon att hon lämnade dörren öppen. ”Det svåra med ätstörning är att det är så extremt mycket ångest med i bilden. Ångesten låg i allt Johanna gjorde! Vid jul ställdes mycket på sin spets för oss eftersom mycket handlade om mat.

Johanna kunde inte sysselsätta sig själv så Sara sysselsatte henne med julpyssel för att hålla ångesten på avstånd. När timmarna närmade sig måltid så accelererade ångesten och då behövde Johanna vara mer sysselsatt för att skingra tankarna. Vi gjorde egna julkort, lindade in paket och gjorde pyssel för tusentals kronor. Vi sorterade fotografier av hela mitt liv i princip. Men det här blev också att när det slog över, blev det prestation av det och då fick Johanna ångest av det. ”

hur det är idag

Sara har i dag svårt att svara på om behandlingen varit bra i det stora hela. Johanna har behandlats från öppenvården till barnakuten, från barnpsykiatrin till flera olika sjukhus. ”Det är svårt att sortera. På barnakut vården är fokus överlevnad med dålig kunskap om anorexi. Där kollade de hjärtat, tog prover och såg efter hur det var med saltbalansen varje gång vi åkte in akut. Egentligen var det enda de sa; bara du dricker. Johanna gick hem och drack mer.

Öppenvården fungerade dåligt

Det mobila teamet var bra men när Johanna skulle slussas ut i öppenvården fungerade det jättedåligt. Samtidigt hade vi svårt att fullfölja behandling så som de hade velat. Säkert är det så att ofta händer det andra saker i familjen runt omkring som kan göra det svårt att fullfölja så som det var tänkt. ”

Till en början fick Sara varken stöd eller tid till att ta hand om sig själv. Efter en tid fick Sara stödsamtal för att stödja Johanna, eftersom hon vägrade hjälp genom samtal. ”Sista kraschen som hände bodde vi i veckodagarna på barnpsykiatrin i ett par månader, och det var vändningen.

Johanna ville inte ha samtalsstöd så då fick hon det genom mig. Jag gick i samtal hos en kurator och förstod nog inte då meningen med det, men det var nog ett bra stöd. Det var nog hon som hjälpte mig att hjälpa Johanna, så skulle jag nog vilja sammanfatta det. I efterhand kan jag se att jag kanske hade mer fokus på att skydda min familj mer än att ta tag i det.”

Skolan

Skolan har hela tiden fungerat jättebra och varit ett bra stöd för Johanna. ”Båda mentorerna har fungerat mycket professionellt och hjälpt till med hela hjärtat. När Johanna började skolan igen var jag med hela första terminen under luncherna. Det var ett villkor för att Johanna skulle äta. Skolan var fantastisk på att ställa upp.”

Utifrån allt det svåra som hände, är det något som känts lätt? ”När jag tänker på den tiden så tänker jag att inte något var lätt. Utifrån allt det svåra som hände är det som jag har plockat fram hos mig själv, att Johanna och jag verkligen lärde känna varandra.

Jag tror inte vi skulle vara varandra så nära idag om inte detta hänt. Vi har också mycket problem av det idag men vi har också mycket gott av det. Hon har en insikt idag som jag tror få 19-åringar har men hon har ju också skaffat sig olater som att ta mycket plats i sitt mående. Det är helt ok för henne att komma in och ta plats om hon mår dåligt.”

Att också hantera sina egna känslor

Utifrån allt det svåra som hände, är det något som känts mera svårt? ”Att se sitt barn ligga på badrumsgolvet i fyra timmar och må så dåligt. Men också att se syskonen komma i kläm och hur försummade de blev, det kommer jag alltid att få leva med. De fick inte ta någon plats i ett års tid.

Att också hantera sina egna känslor i detta.”
Efter den tid som varit handlar det mycket om hur man lyckas hantera livet efteråt. ”Det är som att uppfostra ett barn på nytt och att sätta nya gränser. Johanna är fysiskt helt frisk men när det krisar i hennes liv så är det första hon tänker på mat.

Nu har hon vuxit och bott i egen lägenhet ett tag samtidigt som hon reser mycket. Både hon och jag behöver lära att släppa taget om varandra. Nu ringer vi inte längre varandra varje dag som tidigare och jag frågar inte lika ofta om hon har ätit.”

Anorexin har också påverkat Sara och Johanna på ett positivt sätt. ”Jag tycker fortfarande att det skedde av en anledning. Det positiva överväger det negativa, speciellt konsekvensen av det. För det första vet jag att jag klarar rätt mycket. Jag kan säga att jag är stark och verkligen tro på det. Framförallt Johanna har också fått en styrka och insikt om sig själv och kroppen. Hon har också kunnat utveckla saker av det här på ett kreativt sätt.”

Johanna idag och vad det var som gjorde att hon klarade av det

Johanna är idag helt frisk och det har gått bra för henne. Från att hon blev konstaterat sjuk så tog det ett och ett halvt år tills hon var tillbaka i skolan igen och innan Sara kunde börja släppa taget om henne.

En del lever med anorexi och sviter av ätstörning i flera år, men vad var det som gjorde att Johanna klarade av att inte låta anorexispöket fortsätta att ta kontrollen över hennes liv? ”

Jag har funderat mycket på det men tror att det handlar om att vi har fler alternativ av behandlingsformer i staden där vi bor. Jag tror också att det krävs en styrka och ett otroligt driv hos den som blir ansvarig, för det får man inte glömma att man blir ansvarig. Man behöver finnas till hands, vara stöttande och kunna ge de där 100 procenten. Man behöver också våga stå på sig inom vården och ifrågasätta på ett sunt sätt.

Johanna har också haft verktygen att hantera det. Jag och hon tillsammans har, inte med ord, inte så att vi har suttit och pratat om det, men genom att vi levt så nära varandra under det året. Jag har kanske givit henne av mitt och hon givit sitt till mig.”

Det har varit positivt för Sara att visa öppenhet om Johannas anorexi. ”För Johanna har det varit viktigt att komma tillbaka till skolan och att alla visste om vad som hänt.

Hon hade nog med att ta hand om sig själv och då skulle det inte vara bra att också behöva förklara varför hon varit borta. Min chef och mina arbetskamrater visste. Alla visste och det kändes som ett fantastiskt stöd.”

Saras tips till föräldrar i samma situation

Söka hjälp. För att klara av det svåra behövs stöd och hjälp!
Vela inte i beslut – var en tydlig vuxen. Det gäller alltid med tonåringar men speciellt med anorektiker.
Sunt ifrågasättande av vården.